torsdag 16 april 2015

Fjärde poddavsnittet – vantar


När man börjar sticka vantar kan det vara svårt att sluta. Vilket är rätt bra med tanke på att vantar måste vara det plagg som man lättast tappar bort. 

Tumkilen är antagligen en norsk uppfinning.
Det viktigaste på vanten är tumkilen, tycker vi i Tumkilens vänner (det är ingen formell förening utan det räcker med att man tycker att tumkilar är bra så kan man räkna sig som medlem).

En instickad tumkil gör vanten mer ergonomisk och skönare att ha på sig. Tumkilen kan också bli en vacker dekoration på den annars lite tråkigare baksidan.

Johannes vantar som har både tumkil innan tummen
 och en omvänd tumkil efter tummen.
Vantens mönster styr lite var tumkilen placeras. Det brukar ofta vara 3-5 maskor in på undersidan av handen. Men en del föredrar att ha tumkilen och tummen helt på sidan av vanten.


Heléne älskar sina strumpstickor, medan Johanne alltid
stickar med två rundstickor i stället för strumpstickor.
En tumregel är att ungefär halva handens maskantal behövs till en tumme. Ursäkta den dåliga ordvitsen – ibland är det svårt att låta bli...

Heléne har ett bra sätt att få till snygga ihoptagningar på toppen av vanten. Hon stickar in en  kontrasttråd mellan de två maskorna som stickas ihop, då täpper man till glipan som annars kan bildas.


Om ni nu undrar hur Helénes alldeles lilla lillfinger ser ut så kan ni titta på bilden här nedan.


Det fina vantmönstret heter Eve av designern Julia Müller och kallar sig Laris Design, på Ravelry.

Men Heléne vill inte rekommendera att man sätter pärlor på vantar som man tänker ha på sig när man går till affären och handlar och ska bära hem tunga kassar. Då gnager pärlorna hål på både vantarna och händer.



En kvinna som har en stor samling vantar är Erika Nordvall Falck. Hon har mer än 100 vantar från Norrbotten i sin samling och många är samiska. Men så började hon också samla på vantar redan som tonåring, eftersom hon var intresserad av traditionella mönster redan då. 


Erika Nordvall Falck med några av sina vantar från Norrbotten.

När hon var på Nordiska muséets stick-café i höstas berättade Erika, bland annat, att man kan se på vantarnas mönster och färger varifrån i Norrbotten de kommer. Däremot finns det ingenting som visar om det är en man eller kvinna som ska bära vantarna.


Härliga färgkombinationer som är typiska för samiska vantar. De enfärgade vantarna
 i raden  under är gjorda med mönster som mer påminner om flätstickning.
Hon hade också hittat en bok från 1673 där stickning i Norrbotten omnämns. Ungefär samtidigt brukar man säga att stickningen för första gången kom till Sverige – men till Halland. 


Erika har också räddat Skaite-Marias vantar undan förgängelsen. Skaite-Maria i Jokkmokk stickade vantar och kombinerade mönster som ingen annan kring förra sekelskiftet och Erikas dokumentation av och beskrivning till vantarna hittar du här.

Erikas pappas kusin var Teres Torgrim, som också är en kändis i världen av stickade vantar. Hon var den som tecknade av mönstren på gravvantar från 1600-1700-talet när kyrkan i Jukkasjärvi renoverades 1947.

Det finns en tvåändsstickad vante som med säkerhet kan dateras till 1688 – men kan vara också äldre. Den hittades vid Borns hyttegård i Falun 1974.

Men allra äldst är Sten Svantesson Stures vante från 1500-talet. Den finns i Uppsala Domkyrkas museum. Men vanten är antagligen inte stickad i Sverige. 

Den lilla lilla vanten (bara 8 cm bred) ligger i en monter
i Skattkammaren, Domkyrkan i Uppsalas museum.
Sten Svantesson Sture bar denna vante på sin hatt som ett tecken på sin förlovning med en Freuchen Sophia. Hör historien om hur det kom sig att vanten blev bevarad till våra dagar i nya avsnittet av Nördic Knittng.

Lite länkar:


Hermanna Stengård föddes 1860 på Gotland, hon samlade in gamla plagg och tecknade ner mönstren, en fantastisk kulturgärning. Hennes bok "Gotländsk sticksöm" kom nyligen i nytryck.

Titta gärna i Nordiska museets digitala arkiv.

Katarina Wiberg har ett bra tips för hur man gör för att få tummarna gjorda, sticka dem innan hela vanten är färdig!

Fjärde avsnittet av Nördic Knitting handlar alltså (mest) om vantar. Du kan lyssna här, direkt i din dator, eller ladda ner det till din telefon.



19 kommentarer:

  1. Åh, vad jag tycker om er podd. Det är jättemysigt att lyssna på er — och mycket intressant.
    Snälla, skynda er att spela in nästa avsnitt!
    Varma stickhälsningar från Wenche i Norge

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Wenche! Så kul att höra ifrån dig. Och så smickrande att du gillar vår podd. Vi gillar ju dina mönster! Varma hälsningar från Johanne och Heléne

      Radera
  2. Jättebra avsnitt! Roligt att få historien berättad av två så kunniga personer! Jag ser verkligen fram emot nästa avsnitt eftersom min vänskap med en äldre dam från Floda lett till att jag stickat, virkat och påsömmat en hel del från Dalarna, och det är så härligt att få lära sig mer! Jag älskar verkligen er podd, den var precis vad sticksverige behövde!

    SvaraRadera
  3. Tack Elanit! Jag vet ju att du också gärna stickar långsamt och krångligt. Och nästa avsnitt kommer att handla om Dala-Floda, det kommer att vara något i din smak hoppas jag.

    SvaraRadera
  4. Nu har jag i princip sträcklyssnat på alla avsnitt av er podd. Intressant och trevligt och väcker lusten att sticka nya vantar och mössor. Längtar till nästa avsnitt. Kommer väl snart hoppas jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så trevligt med någon som vill sträcklyssna till vårt nördiga svamlande. Just nu försöker vi göra ett avsnitt i vecka, så nästa torsdag kommer det nya. Tack för din snälla kommentar!

      Radera
  5. Ja, dere gjør en kjemejobb, det er så flott å høre på dere, både underholdende og lærerikt. Tusen takk for at dere tar dere tid til dette i en ellers hektisk hverdag!

    Vet dere forresten at på grunn av de nye moms-reglene i EU og livssituasjonen ellers så har Laris Design lagt ut alle sine fingervanter til gratis bruk?

    SvaraRadera
  6. Så fantastiskt vilsamt och samtidigt inspirerande att lyssna på ert djupdykande i olika "ämnen". Att lyssna på er när jag cyklar till jobbet gör min dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Åsa! Jag hade nog inte kunnat föreställa mig att någon skulle cykla till vår stickpodd, utan mer sticka kanske.

      Radera
  7. Takk Ann! Vi får se om vi törs prata om norsk stickning så småningom. Du vet ju hur mycket jag älskar norska mönster, så det skulle kunna bli flera avsnitt. Vi såg att Laris mönster blivit gratis på grund av de nya momsreglerna och det är ju tråkigt att de fått effekten att hon tappade sugen.

    SvaraRadera
  8. Nej men! Har du kikat på vad jag har gjort! Nu känner jag mig hedrad ska du veta! Klickade in på Larus Ravelrysida efter bilden på de trasiga vantarna, och det var ju helt otroliga mönster hon gjort. Verkligen tråkigt att det blivit som det blivit, för de där mönstren svänger man ju inte ihop i en handvändning precis. Synd att någon med sådan talang inte ska kunna fortsätta!

    SvaraRadera
  9. Heja, vilken fin podd! Apropå vantar, brukar ni sticka uppifrån eller nerifrån? Tycker ni att det finns fördelar med det ena eller det andra? Tack för en intressant pod!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ylva!

      Jag har faktiskt bara stickat vantar nerifrån och upp och jag vet inte om Heléne har provat sticka från båda håll.

      Om man stickar uppifrån och ner kanske det är lättare att få tummen på rätt ställe på handen. Men jag kan tänka mig att precis som när man stickar sockor från tån kan det vara svårt att maska av så att det blir ordentligt elastiskt.

      Radera
  10. Hur ett helt program om vantar utan att ta upp lovikka? Jag fick sticka såna i syslöjden i skolan, och det fick nästan alla andra också - de är min mans enda erfarenhet av att sticka - bra övning för elvaåringar, faktiskt aldrig fattat den där konstiga nojjan för strump/vantstickor .... Min mor stickade lovikkavantar till varje sportlov, före, i bilen upp och efter dagens skidande. Någonstans började jag sticka på hennes vantar, och sedan lägga

    SvaraRadera
  11. Forts. ... Upp egna, och leka med formen, lovikka.vanten har som bekant inga tumkilar, och det började jag konstruera, och även smalare muddar, senaste paret jag gjorde hade t o m resår, renlärigt.

    SvaraRadera
  12. Inte renlärigt. Sedan fick jag tag i en norsk bok om vantar översatt till svenska av Anne-Stine och Lillill Thuve och började sticka "tunna vantar" på fyror. Med lååånga resårmuddar, för alla ärmar är för korta. Stickar tätt och hårt för att hålla vinden ute, så jag känner väl igen mig i era funderingar kring fiskartröjor, och mycket om hur man stickar tummar, men avskyr oelastiska, "fina" kragar på vantarna ;)
    Tack för ett jättefint program!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi tänker att Lovikkavantar är så speciella att de kanske är värda ett eget avsnitt. Det är ju sällan man känner till vem som har gjort något speciellt inom stickning - det är väldigt skral dokumentation. Du får gärna skicka en bild på dina omarbetade Lovikka-vantar, det låter spännande. Varma hälsningar från Johanne och Heléne

      Radera
    2. Tyvärr hittar jag inte så många lovikkavantar hemma, jag är en notorisk vanttappare, ett tag stickade jag bara omaka vantar, olika mönster på alla men samma färger ungefär. Kan bara hoppas att de hittades av någon som använder dem, de hela par jag tappat iaf. Dessutom är jag usel på att fota det jag gör, och gjorde det ännu mindre i min lovikkaperiod.

      Radera
    3. Ska se vad jag hittar. Det jag tänkt på är att lovikkavantar måste ha varit en inkörsport till stickningen för väldigt många genom skolan. De jag stickade i skolan var det första användbara jag stickade. Dåförtiden var lovikka inte ett skyddat märke och variationen i färger och form var större, mitt par var t ex blått med en röd rand, och vi stickade inte dubbla muddar. De kallades inte heller för samiska, de var ju från Tornedalen, för mig är de numera "meänkieli", ett uttryck för korsvägen mellan svenskt, finskt, norskt, samiskt, ryskt, vallonskt, holländskt som Tornedalen är. Bästa sättet att använda dem var att ha dem under en påsvante av vindpoplin och skinn på skidturerna. Här nere i Götaland behöver vi däremot inte ta fram lovikkavantarna så ofta ...

      Radera