söndag 8 oktober 2017

63. Höstens nya, heta boktips!

Vilken bokhöst! Det är nästan inte klokt så mycket bra det kommer nu.

Först ut var ju Celia som berättade om sina Kulturkoftor i avsnitt 61. Och i det här avsnittet har vi samlat ihop en stor härlig hög nya böcker. Sen är det ju ännu fler att se fram emot längre fram i höst.

Men här är böckerna vi pratar om i det här avsnittet:

Ordalaget

Hemslöjdens förlag

Semic




Vormedal forlag


Hazel Tindall's webbsida


Böcker som J&S säljer

Shetland Wool Week Annual 2017


Trollenwol

Marie Wallin North Sea


Marie Wallin Shetland


Här kan du lyssna på avsnitt 63:



Hej från Heléne och Johanne!

söndag 24 september 2017

62. Önskeavsnittet


Efter sommarens semestrar sammanstrålade Johanne och Heléne i ett trevligt buskage på Södermalm i Stockholm för att ta en bedårande (nåja) selfie till Instagram. 

Samtidigt undrade vi om det fanns några önskningar om vad vi skulle ta upp i podden. Det fanns det!
Därför har vi nu spelat in ett önskeavsnitt där vi tar upp en del av frågorna vi fick.

Borntoknit och Entill som vi heter på Instagram.

Fast först rapporterade Heléne lite från sin fjärde (!) Shetlandsresa som hon gjort i början av september. För första gången fick hon komma ut och vandra lite och komma närmare naturen. Men annars var det lite same old, same old. Och det är verkligen inte fy skam. 

Wilma Malcolmsons provlappar (flämt!)

Varför ändra ett vinnande koncept, som man säger?
Så det blev ett besök hos färgmästarinnan Wilma Malcolmson. Hon håller tydligen kurser i färglära och en sådan skulle Johanne verkligen vilja vara med på. För man kan aldrig lära sig färdigt om färger. Se där vilket bra ordspråk att brodera för den som känner sig hugad.

Wilma med barnbarnet Terri som också stickar. Förstås.

Om man inte kan åka till Shetland kan man i stället följa Wilma och hennes dotterdotter Terri på Instagram, där de heter @wilmadesigner och @terrilaura.

Vi fick en fråga om vi hade några drömprojekt och medan Heléne stickar vidare på sin dröm Mary Tudor av Alice Starmore drömmer Johanne om att någon gång sticka en riktigt tunn och traditionell Shetlandssjal. Gärna med ett mönster av Livets träd som på bilden nedan.

En sådan här sjal används ofta som dopsjal.

Inte undra på att de går under namnet Heirloom Shawl eftersom de bara måste bli en släktklenod när de är så här vackra – och långsamma och krångliga att sticka...

Vi nämner också Bousta Beanie, som är årets mönster till Shetland Wool Week och designat av Gudrun Johnston.

Problemet var storleken.

Sedan kommer vi till kapitlet misslyckanden. 
Heléne har haft problem med Stephen Wests sjal Daybreak och Johanne har misslyckats med sjalen Waiting for Rain eftersom kantmaskorna blev för strama. Tips någon?

Ett litet smakprov från Craft Camp.

Vi har förstås rest en del under sommaren. Heléne till Estland för att vara med på Craft Camp för andra gången (ja, varför ändra ett vinnande koncept?) där hon lyckades komma med på inte mindre än fyra stickkurser. Det fanns inte fler, annars...

Johanne har återigen varit i Italien och orkar inte ens räkna efter vilken gång i ordningen det är (varför ändra etc...)

Det blev inte mycket stickat, men ett besök i både garnaffären Campolmi Filati (där hon blev igenkänd av en svensk stickare!) och på Palazzo Pitti där det finns ett par stickade silkesstrumpor från 1500-talet (nähä). De kan vara svåra att hitta, men ge inte upp. 

Första gången aviga maskor finns på ett stickat plagg.

Vi firade båda två midsommar i Dalarna, för Johanne var det första gången och bäst av allt var att hon fick låna en dräkt! Från Dala-Floda. På Instagram kan det hända att det finns en liten film av när hon fick vara med och resa majstången.

Fira midsommar i dräkt i Dalarna. Check!

Teststickat har vi gjort båda två och Heléne har dessutom anlitat teststickare. Mer om hur det gick kan ni läsa om i hennes blogginlägg från 2014 som heter Tack och förlåt!  Spoilervarning: det gick lite sådär...

Sist men inte minst var det någon som önskade få veta mer om Paul McCartneys får. Jo, det är sant.

Nu har Johanne inte fördjupat sig jättemycket i vilken ras det kan ha varit (lättnadens suck något?) men det finns en fin bild på ett skivomslag från LP:n RAM som kom ut 1971 om någon vill se hur de såg ut. 


Ram betyder bagge.

Johanne har (under tiden som tonåring) mer funderat på om man skulle kunna sticka en tröja inspirerad av omslaget. Orangegul med zickzackmönster på kanterna. Vad tror ni?

Det var faktiskt Pauls får som fick honom och Linda att bli vegetarianer. Mer om det hör ni i podden.

Jo, det kan vara svårt att avgöra vem som är gulligast.

Om ni vill gå på kurs för oss båda så kom på Höststickning på Åsundsholm den 21-22 oktober. Det blir både Färglära för stickare och Sticka med flera färger och klipp! Mer information hittar ni här.

Det kan också finnas någon plats kvar till Färglära för stickare i Stockholm den 30 september. Mejla johanne.landinATgmail.com (byt AT mot @)

Här kan du lyssna på avsnittet!


lördag 9 september 2017

61. Sticka en kulturkofta!

Bara titeln gör att man vill ha boken – för vem vill inte sticka en kulturkofta?
Celia B Dackenbergs fjärde bok är, som de flesta av hennes tidigare böcker, en blandning av poetiska och fundersamma texter och fina stickmönster.

Celia stickade allt själv till boken, vilket  tog två år!
Inspirationen kommer den här gången från kulturens värld, men även en känd bandyspelares kofta har slunkit med. Celia är en fantastisk berättare och det var spännande att höra historien bakom ett till synes så anspråkslöst plagg. Men det var en riktig turkofta – mer avslöjas inte här!

Det ser kanske ut som raggsocksgarn, men
 är specialtillverkat av Östergötlands ullspinneri.
En fin liten barntröja uppstickad efter en målning av Carl Larsson visade sig vara något av ett mysterium. För hur är den egentligen gjord? Var det långa flotteringar på baksidan – eller var den kanske tvåändsstickad?

Sven med stämjärnet heter målningen,
trots att Sven håller i en morakniv och en dalahäst...
Celia tror att det kan ha varit Karin Larsson själv som gjort originalmönstret och kanske till och med stickat koftan. Celias eget mönster är lite moderniserat för att gå lättare att sticka.

Kanske är mönstret lite inspirerat av Halländska bingemönster?
Sista kapitlet i boken är en genre för sig: gubbkoftorna. Härligt grågrönbruna, med fickor, klassisk knäppning och raglanärm. Celia berättar om både lord Raglan och lord Cardigan (jo, de fanns på riktigt) och några andra gubbar som också haft koftor – som Kurt Cobain!

Har man en sådan här kofta får hösten gärna komma!
Det är koftan till höger som är en kopia av Kurts kofta. Dock inte stickad i akrylgarn som origialet troligtvis var. Och trots akrylen gick den koftan ändå på auktion förra året för 137 000 dollar...

Nu kan man sticka en själv i stället. I riktigt lyxigt garn och ändå kunna känna sig nöjd med att det blir så HIMLA mycket billigare! Ja, det betalar ju även för boken med mönstret i.

Vissa dagar behöver man verkligen en sån här kofta.
Det är förstås inte bara gubbar som gillar den här sortens kofta. Många pappor och pojkvänner har fått "låna ut" sina bekvämt stora, mysiga koftor.

Johanne fick låna en av gubbkoftorna från Celias bok och lämnade högst motvilligt tillbaka den – men den skulle ju vara med på bokkalaset på Litet Nystan nästa dag.

Det är alltid många som tycker att det är kul med bokkalas!
Vi har fått tre exemplar av Kulturkoftor (Norstedts förlag) att tävla ut. För att vara med och tävla ska du svara på frågan: Var någonstans i världen befinner sig Heléne Wallin medan Johanne är kvar i Stockholm och provar kulturkoftor?

Lämna svaret i en kommentar till detta inlägg, senast den 23 september.


Svaret får ni förstås om ni lyssnar på intervjun med Celia – både trevligt och lärorikt om en får säga det själv...

söndag 27 augusti 2017

60. Koftan i guldgarn



Silkesjackan på Nordiska museet. Foto: Mats Landin

Jomensåatte... vi verkar ha fastnat i 1500-talet denna sommar. Nu vänder vi ut och in på en kofta – eller florentinsk jacka som den egentligen kallas – från 1500- eller 1600-talet och synar den i sömmarna tillsammans med Magdalena Fick, som har flera gedigna textila utbildningar och nu jobbar på Skansens klädkammare.

Magdalena Fick har studerat silkesjackan ingående och
provstickat mönstret som hon kopierat.

För några år sedan fick Magdalena i uppdrag att dokumentera denna unika silkesjacka som finns på Nordiska museet i Stockholm. Hon ritade av mönstret, undersökte silkesgarnet som är omlindat med guldlan – en tunn, tillplattad metalltråd – och tog mått.

På baksidan syns långa flotteringar som inte har bundits. Foto: Mats Landin

Magdalena stickade också en provlapp i tunt silkesgarn med samma masktäthet som originalet. Kan ni gissa masktätheten? Svaret hittar ni i bildtexten under provlappen.

Provlappen är stickad i sysilke och har en masktäthet på 60 m=10 cm!

Jackan förvaras nu i samlingarna och finns inte att se på museet. Men vi har fått några bilder att visa och fler finns på digitalt museum. Där står det också att den har tillhört Maud Cronhielm-Törneros i Sörmland.

Är det någon textillärare som läser det här och vill
bedöma denna sömnad? Lämna gärna en kommentar!
Foto: Mats Landin

Mönsterstickningen slutar längst upp på axeln och ärmen, sedan är det bara vanlig slätstickning. Och sömnadsarbetet är inte särskilt skickligt gjort. Också det ett mysterium. Jackan måste ha varit ett lyxplagg – så varför låta en klåpare sy ihop den?

Det finns några fler exemplar av dessa fantastiska florentinska silkesjackor bevarade runtom i världen, på museum i London, Edinburgh, Glasgow, Boston, Florens och Nürnberg.

Denna jacka på Victoria & Albert museum i London har *någon* smygfotat under ett besök där. Men det finns bättre bilder på de två andra jackorna i V&A:s digitala arkiv.

En av silkesjackorna som finns på Victoria & Albert i London

Det är något av ett mysterium varifrån de kommer, vilka som har stickat dem, hur de är stickade och inte minst det guldomspunna garnet – varifrån kommer det och hur är det tillverkat?

Också denna jacka är stickad i guldomlindat garn, men med grön bakgrund.

Varför finns det inte fler jackor kvar och varför är de som är kvar så välbevarade? De har troligtvis använts som undertröjor och borde vara nötta. Och varför heter de nattröjor när de inte användes på natten?

Danska Maj Ringgard på Nationalmuseum i Köpenhamn har skrivit om liknande silkesjackor från 1500-talet som dock är reliefstickade likt skånska spedetröjor och inte flerfärgsstickade. Men ingen har skrivit om denna typ av silkesjacka med blommönster.

Eller jo, det finns ett kapitel i boken Sticka mönster av Inga Wintzell och i en Fataburen från 1942 har Gunnel Hazelius-Berg (som var med och hittade jackan) skrivit något på sidan 211.

Och på engelska finns de här böckerna, där en av silkesjackorna på Victoria & Albert museum är noggrannt dokumenterad: Seventeenth-century Women´s Dress Patterns i två delar av Susan North och Jenny Tiramani.



Så medan ni lyssnar på avsnittet om den stickade guldkoftan här eller i er smartphone ska vi skynda iväg till biblioteket och försöka få tag på den där gamla Fataburen som förargligt nog saknas i bokhyllan hemma.

söndag 13 augusti 2017

59. Hemligheten med det mjuka garnet...

Det hela började med kärleken till ull.

Att får har en värmande effekt kan illustreras på många sätt.
Dessa betar utanför Östergötlands ullspinneri.

Som liten hade Ulla-Karin Hellsten gärna flossade ullstrumpor – och hon älskade sin ullfilt med kaniner. Så när hon och Börje Norberg flyttade till en gård utanför Ödeshög och fick en tacka med lamm i present började de skämta om att starta ett spinneri.

Ullspinneriet var från början en gammal lada som byggdes om.

Sedan fick de som av en händelse tips om maskiner som var till salu från ett spinneri som skulle lägga  ner – och slog till. Och plötsligt hade de startat ett spinneri – Östergötlands ullspinneri!

Det är bara Börje som får sköta de gamla maskinerna som är från 1930- och 40-talet.

Medan många andra spinnerier tvingades ge upp och hela tekoindustrin i Svergie monterades ner så kämpade Ulla-Karin och Börje på och lyckades få sitt livsverk att överleva – även när konkursen  var nära.

De gamla kardmaskinerna gör inte bara bra garn
de är vackra också!

Och ibland gick det så bra att de dansade på fredagarna för att fira!

Garnerna som tillverkas är döpta efter omgivningen, tretrådiga Renemo har fått namnet från byn och tvåtrådiga Visjö är döpt efter sjön – förstås.

Och om man som Johanne länge har gått och funderat på vad det är som gör garnet från Östergötlands ullspinneri så extra mjukt (det är ju inte det minsta superwashbehandlat!) så kommer här en bild på "hemligheten" som ger Börje sådana superkrafter när han spinner garn.

En Spinning Jenny –
den enda i sitt slag som fortfarande är i bruk!

Hemligheten går under namnet Spinning Jenny och är en maskin som uppfanns under industrialiseringen i 1800-talets England. En imponerande skapelse. Den Spinning Jenny som finns på Östergötlands ullspinneri är den enda som fortfarande används till produktion – men det finns några andra som står på museum.

Men har man ett eget garn behöver man också mönster till garnet och det är många namnkunniga formgivare som med förtjusning använt Ulla-Karin och Börjes mjuka garner – först och främst Britt-Marie Christoffersson och Ann-Mari Nilsson.

Ann-Mari Nilsson har gjort många fina mönster,
som halskragen med stjärnorna längst fram.

Den berömda dragspelsbaskern, som är gjord av...

Ebba Stålhandske, som gjort fler modeller och mönster
till Östergötlands ullspinneri.

Ebba Stålhandske skapade en riktig bestseller när hon stickade dragspelsbaskern.

Och Celia Dackenberg använde garn från Östergötlands ullspinneri till sin Sagornas stickbok och nya boken Kulturkoftor som kommer i höst är stickade i samma.

Förra året var Celias plagg från Sagornas stickbok
 utställda på ullspinneriet.

Och gissa om Ivar Asplund använt en del Visjögarn i sin kommande bok med fina flätstickade mönster! (Vi har fått tjuvtitta).


Sin fina projektväska köpte Ivar när han besökte ullspinneriet.

Under sommaren har Britt-Marie Christoffersson haft sin utställning "Brodera på stickat" på ullspinneriet. Det var en spektakulär upplevelse att få se den.

Alla provlappar är  faktiskt handstickade av Britt-Marie.

En spännande gjord kofta.

En rätstickad kofta med extra allt! 

Inspirerande och imponerande!

Britt-Maries utställning lockade många besökare. Så många att garnet nästan sålt slut! Se hur tomt det är i hyllorna bakom Ulla-Karin och Börje... 

De lovade dock att det kommer att fyllas på till hösten. 

Vilken fantastisk gärning detta par har bidragit med!

Men ibland får kärleken till ullen stå tillbaka för att de ska få lite tid för varandra. Då åker de på dejt, bara de två. Samma dag som intervjun gjordes skulle de faktiskt iväg till något hemlig ställe på kvällen... 

Lyssna på deras spännande berättelse om hur de fått sitt spinneri att överleva mot alla odds – om hur räddningen oväntat kom från Japan och vad Börje fick lära sig av en skräckinjagande man som hette Bertil Jonsson!



PS.Vi tror att vi talar för alla våra lyssnare när vi framför ett hjärtinnerligt tack till Ulla-Karin och Börje för att de träget fortsatt att spinna sitt fantastiska garn!